I lördags hade jag och min kusin och en av mina bästa vänner, Ida, en riktigt härlig tjejkväll. Jag började min dag med lite badminton med syrran så tjejkvällen blev ett perfekt avslut på dagen.
Kvällen började med god middag; vegetarisk mango kyckling med ris, goda drinkar och supergod efterrätt från Barbados. Efter en massa tjejsnack begav vi oss ut till Underbar bar. Jag har aldrig varit där tidigare så var kul att se vad det var för ställe. Slutade med att vi stannade där till två så kan ju säga att det inte var det sämsta jag varit på.

På Hillsong (min kyrka) är jag varje vecka med i team. Det innebär att jag är där och hjälper till att ställa i ordning allting inför mötet, jag är en slags värd och hjälper människor hitta sittplatser och till slut hjälper jag till med att plocka undan allting. Den här veckan har jag varit på gränsen till att bli förkyld och jag har väntat och väntat på att förkylningen ska bryta ut. Igår gjorde den äntligen det, men det innebar också att jag inte kunde sova ordentligt i natt och att jag kände mig ganska hängig när jag till slut steg upp i morse. Den här känslan höll i sig på Hillsong också. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka stanna kvar hela kvällen. Allt det här förändrades ungefär halvvägs in i kvällen.

Ett liv. Liv. Ett litet ord med massor av innebörd. Tre bokstäver som tillsammans betyder allt för en människa. Är inte det ganska häftigt?

Igår gästade den f.d. fången Annika Östberg ”Skavlan”. Hon har suttit 28 år i Amerikanskt fängelse för att varit medbrottsling i mord på två människor. Hennes berättelse var verkligen inspirerande att lyssna på. Hon har under sina år i fängelset på något sätt kunnat acceptera vad hon gjort, men hon sa också: ”Jag bär med mig de här två människorna varje dag. När jag ser en vacker soluppgång tänker jag att de här två människorna missar det här på grund av vad jag gjort.” Annika berättade hur hon lärt sig tyngden av vad ett människoliv är och det var vad som fastnade hos mig.

För mig är ju mitt LIV det största som finns. Om jag inte hade mitt liv så skulle jag ju inte finnas, eller hur? Det är ofta så lätt att ta det liv man fått för givet.  Jag är 21 år och har redan fått uppleva så otroligt mycket i mitt liv och varje dag hungrar jag efter mer. Tyvärr är det ändå så lätt att skjuta upp livet. Jag längtar efter nya upptäckter, men på grund av förkylningar, regniga dagar och bra på program på tv så sitter jag kvar på min soffa och längtar. Det är ju inte rätt!

Ta de två pojkarna som mördades av sin mamma som exempel. Pojkarna var 4 och 8 år gamla och hade alltså hela sina liv framför sig. Är det då rätt för mig att sitta och skjuta upp mitt liv, även om jag har möjlighet att gå ut och upptäcka? De där pojkarna har inte längre chansen att leva sina liv, men jag har ju det. Då är det alltså inte rätt av mig att bara sitta här!

Ett liv är verkligen värdefullt. Ett liv är till för att levas, vi har ju bara ett!

Vilken härlig dag. Solen skiner, det är varmt och jag har gått och blivit sjuk. Hade gjort upp jättebra planer för idag. Först skulle jag ta en solig promenad vid Årstaviken och sen ikväll skulle jag fortsätta vara duktig och gå på ett danspass på Friskis. Verkar inte som att det kommer hända.

Igår hade jag förresten ett välbehövt, intressant och långt (2,5 timmar!!!) samtal med Emelie. Vi pratade om allt mellan himmel och jord; studentlivet (vilket jag verkligen är sämst på), hur kyrkan leds idag, hur man är en bra ledare och till sist om en weekend någonstans utanför Sverige i november.

Jag var mycket roligare för tre år sen! Har suttit och läst min blogg från 2008 och jag skrev ju mycket mer och roligare saker då. Visst, jag gjorde väl mer på den tiden, men även om jag inte gjort någonting så kunde jag skriva om det på ett roligt sätt. Ska försöka skärpa till mig (men lovar inget)!!

Idag har jag varit en riktig hemmafru. Började dagen med frukost framför Nyhetsmorgon, posten och sen handla mat i affären. Efter detta har jag tvättat, städat, diskat och lagat mat. Kan det bli mycket värre? Nu ska jag iväg och hämta barn från skola och dagis. Inte mina barn förstås, men dagens tema fortsätter.

Bara för att jag satt på youtube så såg jag självklart en till underbart vacker låt som jag måste publicera. "På dig min Gud förtröstar jag". En vacker låt med massor av minnen. Ljudet på klippet är inte det bästa, men lyssna ändå. Den är fin!!

Av någon anledning verkar mina måndagar ha blivit riktiga slappardagar. Jag orkar inte göra någonting och har oftast inga speciella planer. Måste försöka skärpa mig!

Att resa är verkligen inte bra! I år har jag redan hunnit besöka Etiopien, Zanzibar, Madrid, London och Finland och jag vill resa mer... Jag vill resa nu... Men vart? Vill bara åka någonstans där jag aldrig varit förr, så jag ju har massor av möjligheter. Längtar efter äventyr!!!

Äntligen har jag lyckats göra en ny header till min blogg (som ni antagligen kan se). Den är inte den snyggaste, men var verkligen trött på min gamla så den här får duga tills jag orkar göra ännu en ny. Var ju ganska kul att hålla på med sånt!

Det är spännande hur saker och ting förändras hela tiden. Det är alltid någon som har någonting nytt och stort på gång. Och det är självklart kul att höra om mina vänners äventyr, men nu vill jag också ha lite äventyr! På sista tiden har jag inte gjort någonting "out of the ordinary", ingenting nytt. Nu finns det säkert någon som frågar: "började du inte precis plugga på universitetet?" och svaret är mjo. Jag är ju student, men min kurs börjar inte förrän vecka 47 så har inte riktigt kommit igång med det nya än.

Även om inget nytt och spännande händer just nu så är jag ändå ganska så nöjd med allt annat i mitt liv just nu. Jag har underbara vänner runt omkring mig, en superbra familj och en ny skinnjacka. Yes I said it! Jag har en ny skinnjacka and I love it! Är redo för höstens utmaningar, so bring them on!

Isaiah 55:8-9

The Message (MSG)

^8-11"I don't think the way you think.
The way you work isn't the way I work."
God's Decree.
"For as the sky soars high above earth,
so the way I work surpasses the way you work,
and the way I think is beyond the way you think.
Just as rain and snow descend from the skies
and don't go back until they've watered the earth,
Doing their work of making things grow and blossom,
producing seed for farmers and food for the hungry,
So will the words that come out of my mouth
not come back empty-handed.
They'll do the work I sent them to do,
they'll complete the assignment I gave them.

Såg precis Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT1. Det var en humorföreställning om hur "det fula livet" kan se ut ibland. Tillsammans med all skratt så blev man ändå lite melankolisk. Hon sa lite då och då hur hon hade skrivit ett brev med en rosa penna och skrivstil om hur hennes liv kommer se ut. Tyvärr blev det ju inte sådär "perfekt" som det alltid verkar vara i amerikanska filmer. Det är ju verkligheten. Jo, jag älskar mitt liv, men det är ju inte alltid så lätt som det verkar vara i alla romantiska komedier där alla "lever lyckliga i alla sina dagar" utan några som helst problem.

Igår hade jag en ganska tråkig dag. Det hela började med att jag vaknade med världens huvudvärk och blev tvungen att gå och lägga mig igen, efter att ha tagit en huvudvärkstablett och försökt dricka en kopp kaffe.
När jag väl steg upp visste jag verkligen inte vad jag skulle hitta på. Hade träningsvärk i hela kroppen så ville inte gå och träna och var inte på humör att gå på en promenad ensam. Så vad gjorde jag? Jo! Jag såg filmen "Tusen gånger starkare".

Filmen handlar om en nionde klass där killarna tar i princip all plats i klassrummen och tjejerna får inte ett ljud ifrån sig. Allt det här förändras dock när en ny tjej börjar klassen. Hon har aldrig gått i skola i Sverige eftersom hennes pappa jobbat mycket utomlands, så hon vet inte hur det "sociala" fungerar i en svensk skola. Den här tjejen är inte rädd för att synas och höras i klassen och hon uppmuntrar de andra tjejerna till att också våga ta lite mer plats. Till en början uppmuntrar lärarna detta, men efter ett tag tycker de att tjejerna är störande och förstör lektionerna.
Jag kan helt ärligt säga att jag blev arg när jag såg den här filmen. Det värsta är ju att det faktiskt ser ut så här i dagens skolor. Det är naturligt att killarna stör och är högljudda på lektionerna, så lärarna säger inte emot dem, medan tjejerna ska sitta tysta och duktiga och bara se på när killarna brer ut sig. Så fort en tjej syns eller hörs så blir det ett problem.
Man kan ju fråga sig när det blev så här, och varför? Det pågår hela tiden så mycket debatter om tjejers och killars lika värde och att man inte ska se skillnad på kön. Föräldrar börjar undvika rosa kläder för sina döttrar, vilket självklart är helt okej, men varför ska tjejerna bli mer grabbiga? Kan det inte vara tvärtom? Om alla människor ska vara likadana och nästan "könlösa", varför kan då inte killarna uppfostras likadant som tjejerna? Istället för att både killarna och tjejerna bli högljudda och respektlösa mot lärare och mot varandra, så kan väl alla få dockor att leka med och rosa kläder att ha på sig som barn.
Jag har personligen inget emot att tjejer har rosa kläder och att killar har bilar på sina tröjor, däremot är jag helt emot att vuxna nästan uppmuntrar killar till att ta mer plats än tjejer. För 100 år sen var det kvinnornas uppgift att stå i köket och tyst ta hand om hemmet, men så ser det inte ut idag längre. De här gamla tankarna finns kvar långt inne i oss och jag hoppas att när jag, om 4,5 år, börjar arbeta som lärare inte ska ha dem som grund. Det blir nog inte lätt, men förhoppningsvis hinner jag bli tusen gånger starkare under utbildningen.

Long time no update, så nu är det dags igen.

Det har alltså visat sig att jag får tillgodoräkna poängen från min engelska kurs på SU så nu kommer jag inte ha någon skolan förrän vecka 47. Kul! Studievägledaren rekommenderade att jag går på några av grammatikföreläsningarna så att jag är lite uppdaterad inför nästa kurs (som börjar i januari), men förutom det så har jag ingenting... Om någon har tips på lite extrajobb i tre månader så är det bara att hojta till!

Förutom att jag är lite deppig över att jag inte får börja plugget så är allt riktigt bra. I söndags hade vi (japp, jag sa VI) lovsångskonsert på Hillsong och jag var självklart med i team. Det var galet kul att få "hosta" nästan 2000 människor, utan att vi egentligen hade någon aning om hur vi skulle göra. Jag kan ju säga att det löste sig hur bra som helst och vi alla gjorde ett sjukt bra jobb!

Igår var jag och hämtade barnen, som jag är barnvakt till, för första gången själv på dagis och skola. Det gick också jättebra och jag somnade nästan på soffan hemma hos dem, redan klockan åtta!

Nu ska jag iväg till Friskis för lite medel jympa och ikväll blir det värdande på en annan Friskis.

Vet ni vad jag tycker är riktigt äckligt? Att nysa i handen! Många ä sjuka nu, så risken att man smittas är redan stor. Därför föreslår jag att alla som nyser, gör det i armvecket! Tänk på vad din "nysblöta" hand rör nästa gång. Du kanske hälsar på någon ny? En blivande chef eller pojk- flickvän? Inte så attraktivt, eller hur?