Då var snart ännu ett år över. Jag kan inte riktigt förstå hur tiden kan gå så sjukt fort... För bara ett år sen hade jag ingen aning om vad som väntade i Etiopien, jag hade ingen aning om vilka underbara människor jag skulle få träffa och jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle kunna förädras på bara ett år.
Jag tänker på alla årskrönikor som visas på tv nu inför det nya året och det är en ganska konstig känsla att veta att jag inte känner till många av de saker som programledarna pratar om. Det är också en ganska skön känsla. Det är skönt att veta att man överlever fast man inte vet allt som händer här i lilla Sverige och man överlever fast man inte vet allt som händer i lite större Europa.
Hösten har också varit någonting helt nytt för mig. Jag har för första gången i mitt liv har jag haft ett fast jobb och jag har för första gången i mitt liv gått till en kyrka med ganska så likasinnade människor. Jag tror att min höst till mesta dels har handlat om att smälta min Etiopienupplevelse och nu kan jag inte vänta på att få åka tillbaka och träffa alla fina människor igen!

Jahapp, det var alltså mitt 2010, sen då? Vad blir mitt 2011? Planen för tillfället är att fortsätta jobba under våren, åka till Etiopien i några veckor och sen börja plugga till hösten. Låter inte RIKTIGT lika spännande som 2010, men förhoppningsvis så har Gud lite större planer för mig.

Fjärde advent och bara FEM nätter kvar till den stora dagen! I can't wait! För att göra saker och ting bättre så snöar det non stop, blir kanske en vit jul!

Jahapp, då har alltså Stockholms universitet bestämt sig för (eller blivit tvingade) att ta bort sin lärarutbildning nästa höst. Det innebär att jag ännu en gång måste hitta på någonting att göra i ett år... Vill helst inte börja plugga på Södertörn och tydligen verkar alla andras lärarutbildningar också behöva ett lyft. Fy vad tasktigt! Ska däremot bli spännande att se vilka dörrar Gud tänkt öppna för mig.

Idag har jag varit med och delat ut vinterkläder till hemlösa här i Stockholm. Det är när man gör såna saker som man verkligen uppskattar vad man har. De här stackars människorna sover på parkbänkar i (om de har tur) tunna sovsäckar och ofta är det inte ens deras eget fel att de har hamnat där. Jag tycker verkligen att det är våran uppgift som medmänniskor att hjälpa de svagare i samhället. Det spelar egentligen ingen roll hur de har hamnat i sina tuffa situationer, det är inte vår uppgift att döma dem. Alla människor förtjänar en andra chans (eller tredje, eller fjärde eller hundrade chans för den delen också) och om vi som har det bra och har varma sängar att sova i kan göra någonting för dessa människor, varför skulle vi inte göra det? Man behöver faktiskt inte offra mycket mer än bara ett par minuter för att se någon i nöd och kanske stanna upp och se den människan.

Ännu en gång har jag haft en underbar helg. På torsdag kväll åkte jag iväg till Skåne för att fira Emelies födelsedag och för att ha lite julmys med henne och våran irländska vän Ciarán. Vi hade riktigt kul (förutom en migränliknande huvudvärk natten mellan fredag och lördag...) och det var kul att äntligen få se hur min kära Etiopiensambo bor.

Igår (söndag) kom jag hem lagom till Hillsongs julkonsert "This is Christmas". Den var verkligen riktigt, RIKTIGT bra! Ett måste att gå och se deras konstert nästa år också! En liten härlig bonus var att Amanda, pappa, Greta och hennes pojkvän Simon hängde med. Det var kul att få visa lite av Hillsong för dem också.

Tack vare (eller kanske på grund av?) den underbara och långa helgen så har jag varit sjukt trött hela dagen idag. Efter jobbet åkte jag som vanligt iväg till Finska kyrkan för att träffa Lotta och Matilda och ha lite Bibelstudie. Det blev sista gången för den här terminen så nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på under mina måndagkvällar längre... Får försöka läsa min Bibel lite här hemma också.

Nu väntar en fullspäckad vecka med jobb, kyrka och julklappsshopping och vid något tillfälle är tanken att jag ska hinna sova lite också.. får se hur det blir med den saken.

Vi här i Sverige är verkligen otroligt organiserade. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag stod och väntade på bussen ikväll. På busshållplatsen stod människor i en rak och fin kö med i princip lika mycket mellan sig och sina "grannar". Så fort personen framför flyttade sig lite framåt så följde man lydigt efter. Det kändes nästan lite pedantiskt. Samma sak gäller våra tidtabeller. Bussar och tåg går oftast inte på jämna klockslag inte. Ta mitt tåg från Lund igår som exempel. Det gick exakt 12:29, inte 12:30 eller ens 12:35. Nej det lämnade perrongen i Lund klockan 12:29. Är inte det lite komiskt? Annat var det i Etiopien där bussarna kom lite närsom och där folk trängde sig på utan någon som helst hänsyn till personen framför, bredvid eller bakom. Vet inte riktigt vilket sätt som är bäst, men lite roliga är det nog ändå båda två.

Klockan är 22:20, det är söndag och jag har precis ätit mat för första gången på hela dagen. Det här har varit ännu en helt fantastisk söndag. Min dag började med väckning klockan 08:00, Finska kyrkan kl 10:00-14:00 med lovsång, förbön, ett jättefint luciatåg och lek med en av världens finaste bebisar. Efter Finska kyrkan tog jag en härlig och överraskande varm vinterpromenad till Medis och Hillsong. Idag var jag för första gången med på team på Hillsong vilket innebar att jag fick hjälpa till med allt möjligt. Mitt första uppdrag där var riktigt högstatus, hälla upp kaffe till folk. Otroligt kul faktiskt!

Nu ska jag röra mig mot duschen och sen sängen. Det är ju trots allt måndag imorgon och jobb 8-17.

Jag har tänkt väldigt mycket på Etiopien den här veckan, mycket eftersom jag redovisat för ungdomsgruppen i Finska kyrkan i onsdags. Kontrasterna där var verkligen helt sjuka! Hur kan det vara möjligt att människor får leva under så dåliga förhållanden medan vi har det så otroligt bra? Har ni någonsin tänk på hur BRA kollektivtrafien faktiskt är här i Stockholm? Bussarna och tågen har du till och med TIDTABELLER som de följer! Eller har ni tänkt på hur välsignade vi är som har varma hem att återvända till efter att ha varit ute i kylan? Visst, det är kallt ute, men alla människor har inte ens HEM! Hur mycket vi än klagar så har vi det sjukt bra, tycker ni inte?

Tack vare (eller kanske på grund av...) onsdagens redovisning kom jag på mitt första riktiga möte med kontrasterna i Addis. Det var dagen då vi skulle växla pengar från dollar till birr. Vi (jag med två andra volontärer) åkte ner till Hilton. När vi kom till hotellet så stannade en taxi vid ingången. Från bilen klev det ut två medelålders herrar med stora fina ölmagar och Hawaiskjortor. Genast sprang två piccolos ut från hotellet och tog deras väskor.
Utanför Hilton, på andra sidan vägen, ligger människor på gatan och sover. De orkar inte ens tigga! Förstår ni vad jag vill ha sagt?

Jag säger inte att vi inte ska vara glada över allt vi har, för det ska vi absolut vara! Däremot vill jag att vi ska sluta klaga och försöka uppskatta allt det fantastiska vi har.