Alla vi människor är olika. Har ni märkt det? Alla vi har olika egenskaper och olika intressen. Vi har olika gåvor och olika drömmar. Min lillasyster, till exempel, är helt olik mig på massor av områden. Hon hänger med på det som är nytt och modernt när det gäller.. ja allt. Hon är kreativ, påhittig och händig. Jag däremot har ingen koll på mode, ny musik eller någonting som är inne. Jag kan, precis som min syster, vara kreativ, men när det handlar om att skapa saker så funkar inte det för mig. I grundskolan skulle jag en gång bygga en hylla på träslöjden. Pappa fick den, men den blev sne så tror inte riktigt att han kan använda den.

Igår var en härligt uppbokad dag. Jag började med ett möte med Finska församlingens ungdomsledare. På eftermiddagen satt jag barnvakt och senare på kvällen satt jag publik på "Kvällsöppet". Alltså en härligt uppbokad dag.

Nu bjuder jag på några bilder från söndagens kryssning. Jag erkänner direkt att jag borde ha fotat under buffén, men klantiga jag lämnade kameran i hytten.

 

 

Det är nått i luften. Någonting är på väg att hända. Någonting stort och spännande, men jag vet inte vad. Jag kanske bara är taggad för plugget som börjar den 21a. Eller kan det vara en julkänsla som börjar bubbla upp? Jag har ingen aning, men vad det än är så ser jag fram emot det.

Vilken fantastisk helg jag har haft! I fredags åt jag middag ute på Vapiano med en härlig kompis från kyrkan. Vi satt där i flera timmar och åt och pratade om allt mellan himmel och jord. Kvällen avslutades sen med att vi delade på en "Death by chocolate". Kakan hade verkligen fått rätt namn!
I lördags blev det sen en hel dag tjejgrupp med Vera vilket också var hur kul som helst. Vi bakade supergoda kladdkaksmuffins med rosa eller grön glasyr på. Mums! På kvällen hade Megan Halloween fest, dit jag gick som en svart katt.
Sista dagen på helgen var, precis som vanligt, en söndag. Min dag började med intro kurs för Röda korsets projekt "Yrkeskompis". Det var en riktigt intressant och lärorik förmiddag och ser fram emot den 15e då jag får träffa min yrkeskompis.
Efter kursen drog jag vidare på kl 16-mötet på Hillsong där Watoto Children choir var på besök. De var verkligen jätte duktiga och deras stories var helt ofattbara. Barnen i kören är föredetta barnsoldater och att se den glädjen de spred på scenen var som sagt, helt ofattbart med tanke på vad de gått igenom.
Efter mötet sprang jag iväg till Centralen för att möta underbara Emelie som jag sedan åkte på en skojsig kryssning med. Vi åt en maffig buffé och dansade sen bort det mesta under resten av kvällen. (Lägger upp bilder senare när jag orkat föra över dem på min dator. 

Nu sitter jag hemma hos farmor och äter goda, hemmabakade kanelbullar och ikväll är det dags för connect igen, and I can't wait! Om jag ska vara helt ärlig så är jag riktigt nöjd med mitt liv som det är just nu, och det känns ju verkligen inte helt fel.

I tisdags var det "New to church"-party med Hillsong på ett café inne i stan. Det var en helt fantastisk kväll. Min kväll började med connect där alla delade någonting som hänt i deras liv på sistone. Efter massor av makalösa vitnesbörd från connect-tjejerna så fortsatte kvällen med att jag fick höra många fler helt otroliga livshistorier. I söndags var det dop och att få höra några av de som döpte sig berätta om hur det kändes två dagar senare var helt fantastiskt. Det är så lätt att glömma att den där kyrkan är uppbygd på massor av individer med olika stories. Jag blev verkligen berörd och inspirerad.

Hittills har den här veckan varit jättebra. Jag har haft saker för mig på dagarna och på kvällarna, och jag har varit på bra humör. Fram till imorse. Imorse vaknade jag och var på riktigt dåligt humör. Av någon anledning kände jag mig arg på mig själv och eftersom jag inte visste varför jag kände så, så blev jag irriterad. Efter att ha ätit frukost i en timme (vilket jag kan göra nu när jag inte har skola än) så bestämde jag mig för att gå till gymet och springa bort aggressionerna. Det funkade faktiskt till viss del och efter att ha ätit tre maffiga chokladbollar efter lunchen så måste jag säga att jag mår ganska bra igen.
Det jag vill ha sagt med det här inlägget är följande: träning + choklad = ett glatt humör.

Det är lördag och jag har stora planer för dagen. Först fika med en superfin tjej från kyrkan och sen barnpassning till tre helt underbara barn. Ser fram emot lite tåglek, skoj i parken och film (eller vad vi nu hittar på). Hoppas alla ni andra också får en helt underbar lördag! I know I will.

Klädutdelningen på S:t Clara igår gick hur bra som helst. Jag lyckades till och med ta mod till mig och gå fram och prata med en av kvinnorna som var där och fikade. Och vilken kvinna sen!! Hon har inte mycket, men ändå ger hon så otroligt mycket till andra som också har lite. Hon berättade om en kvinna i Sydamerika som pendlar flera timmar i veckan och tjänar i princip ingenting på det arbete hon gör. Hon får hjälp med pengar och kläder av den här svenska kvinnan. Helt fantastiskt! Och det är inte allt hon gör. Kvinnan jag träffade igår hjälper bland annat en 5 (eller var det kanske 7)-barnsmamma med kläder till barnen. Hon stickar och köper kläder till dem. Vilken fantastisk människa!! Jag blev verkligen sååå inspirerad av henne för det är ju verkligen så det ska vara. Vi ska hjälpa dem vi kan med de medel vi har.   

Och på tal om inget. Jag lyckades bränna mig på strykbrädan igår. Japp, jag menar brädan och inte järnet... Men nu vet vi, att när metall blir varmt så bränns det.

Då var det torsdag igen och vi är en hel dag närmare söndag. Jag måste säga att jag är riktigt taggad inför kyrkan på söndag. I tisdags fick jag vara med på Hillsongs ledarkväll, som egentligen är till för team- och connectledare, och det var helt awesome! Jag är riktigt tacksam över att jag fick vara med där, för jag behövde det! Ser verkligen fram emot att vara med i team på söndag och få leda folk till deras platser. Det låter kanske inte som någon viktig eller stor uppgift, men det gör ju faktiskt hela kyrkobesöket mycket bekvämare och det tycker jag ändå är ganska viktigt.

Nu ska jag iväg till S:t Clara kyrka och hjälpa till under kvinnornas Afternoon tea. De gör verkligen ett helt fantastiskt jobb i den kyrkan. Så det kommer också bli awesome! Särskilt då jag ska GÅ till Centralen.

Vecka 42 ser ut ungefär så här i min kalender (än så länge):

Bloggar är verkligen spännande. Man kan hålla koll på varandra, men man kan också ta en tripp tillbaka i tiden. Här om dagen tog jag en av de där tripparna. Jag gick in på en gammal gymnasiekompis blogg och läste saker hon skrivit vintern 2008. Riktigt kul faktiskt! Om inte hon hade bloggat då så hade jag aldrig blivit påmind om hur kul vi hade då. Så jag säger bara TACK!

Innan jag börjar skriva det jag tänkt skriva om idag så måste jag säga att jag är verkligen bäst på att planera. Jag har inte riktigt haft ork eller tid att blogga den här veckan, men däremot har jag planerat massor som jag skulle vilja skriva. Igår kväll till exempel, när jag låg i sängen och skulle sova så gick jag igenom ett helt blogginlägg i huvudet. Självklart kommer jag inte ihåg det nu, men om jag hade gjort det så skulle även det ha blivit ett bra inlägg.

Anyway, den här veckan har verkligen gått snabbt! Eftersom jag inte börjat mitt plugg än heller så har jag inte haft någonting att göra på dagarna, men ändå har veckan bara flygit förbi.
I tisdags gjorde jag någonting lite out of the ordinary (för att vara en vanlig "Emma-vecka"). Jag var med på radio. Sisuradio. Det var inte min första gång där, men det var däremot min första gång i direksändning.
Jag blev inbjuden dit för att prata lite om min Etiopien-resa och för att berätta vad man behöver hjälp med där nere. Personligen så tycker jag att sändningen gick bra och jag var (otroligt nog) inte alls nervös över det hela.

Igår hade jag en lugn och skön hemmakväll med sushi, tv och dator. Jag avslutade min kväll med att chatta med ett par kompisar, en helt fantastisk tjej som är ute och reser jorden-runt för andra gången och en gammal gymnasiekompis som tyvärr är den enda jag har kontakt med från den tiden.
Med gymnasiekompisen kom vi in på ämnet osäkerheter. Vi pratade om hur det ibland kan kännas som att alla bara stirrar på en när man går ute på gatan och då går ju självklart tankarna till det negativa och man blir oftast väldigt osäker. En sak som jag insett på senare år är att människor är otroligt egoistiska, tyvärr. När det känns som att folk stirrar på en på gatan så är det oftast så att de inte bryr sig alls om just dig. På det onda och på det goda. Människor är alltid så inne i sina egna världar med egna problem och planeringar så om de råkar se upp mot dig på gatan så tänker de antagligen inte på dig. Kanske lite tråkigt, men sant, vi bryr oss mest om oss själva och nej jag är självklart inte mycket bättre jag heller. Däremot försöker jag le mot dem som jag råkar få ögonkontakt med i två sekunder. Det brukar ju ta bort den dömande "looken" hos folk (eller så blir det värre och de tror att jag är någon crazy person).

Om nån timme åker jag iväg till Hillsongs - Sisterhoods - klädaktion. Pengarna som dras in går till att köpa en buss som ska köra ut mat till gatubarn i Indien. Blir säkert skoj!

Förra lördagen spenderade jag i Uppsala. Kändes som att det var dags att kanske hänga lite i staden där jag egentligen pluggar. Hade en härlig dag med Emelie och på söndag kom jag hem tillsammans med en australiensare. En av tjejerna i Emelies korridor hade en australiensisk tjej på besök och hon ville se Stockholm innan hon lämnade Sverige, så då fick hon följa med mig hit.

Söndagen spenderade vi på Hillsong där jag blev utmanad av mina supersnälla teamledare. Jag hade inte riktigt förstått att jag skulle få mer ansvar så när hela teamet samlader för att få uppgifter så fick jag höra att jag skulle leda ett "Emma-team". Personligen var jag inte nöjd med mitt "performance", men resten av teamet gjorde verkligen ett awesome jobb!!

I måndags fick Ellie (den australiensiska tjejen) se Globen och träna med mamma, och i tisdags gick vi på stan hela dagen. Början av veckan avslutades med en connect-kväll vilket var efterlängtat!

Den här kvällen har jag spenderat framför datorn och tittat på "Bonde söker fru" med massor av choklad. Kan man känna sig mycket tjejigare?

Det har varit riktigt kul med en så här busy vecka och den kommer fortsätta i samma tempo.

I lördags hade jag och min kusin och en av mina bästa vänner, Ida, en riktigt härlig tjejkväll. Jag började min dag med lite badminton med syrran så tjejkvällen blev ett perfekt avslut på dagen.
Kvällen började med god middag; vegetarisk mango kyckling med ris, goda drinkar och supergod efterrätt från Barbados. Efter en massa tjejsnack begav vi oss ut till Underbar bar. Jag har aldrig varit där tidigare så var kul att se vad det var för ställe. Slutade med att vi stannade där till två så kan ju säga att det inte var det sämsta jag varit på.

På Hillsong (min kyrka) är jag varje vecka med i team. Det innebär att jag är där och hjälper till att ställa i ordning allting inför mötet, jag är en slags värd och hjälper människor hitta sittplatser och till slut hjälper jag till med att plocka undan allting. Den här veckan har jag varit på gränsen till att bli förkyld och jag har väntat och väntat på att förkylningen ska bryta ut. Igår gjorde den äntligen det, men det innebar också att jag inte kunde sova ordentligt i natt och att jag kände mig ganska hängig när jag till slut steg upp i morse. Den här känslan höll i sig på Hillsong också. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka stanna kvar hela kvällen. Allt det här förändrades ungefär halvvägs in i kvällen.

Ett liv. Liv. Ett litet ord med massor av innebörd. Tre bokstäver som tillsammans betyder allt för en människa. Är inte det ganska häftigt?

Igår gästade den f.d. fången Annika Östberg ”Skavlan”. Hon har suttit 28 år i Amerikanskt fängelse för att varit medbrottsling i mord på två människor. Hennes berättelse var verkligen inspirerande att lyssna på. Hon har under sina år i fängelset på något sätt kunnat acceptera vad hon gjort, men hon sa också: ”Jag bär med mig de här två människorna varje dag. När jag ser en vacker soluppgång tänker jag att de här två människorna missar det här på grund av vad jag gjort.” Annika berättade hur hon lärt sig tyngden av vad ett människoliv är och det var vad som fastnade hos mig.

För mig är ju mitt LIV det största som finns. Om jag inte hade mitt liv så skulle jag ju inte finnas, eller hur? Det är ofta så lätt att ta det liv man fått för givet.  Jag är 21 år och har redan fått uppleva så otroligt mycket i mitt liv och varje dag hungrar jag efter mer. Tyvärr är det ändå så lätt att skjuta upp livet. Jag längtar efter nya upptäckter, men på grund av förkylningar, regniga dagar och bra på program på tv så sitter jag kvar på min soffa och längtar. Det är ju inte rätt!

Ta de två pojkarna som mördades av sin mamma som exempel. Pojkarna var 4 och 8 år gamla och hade alltså hela sina liv framför sig. Är det då rätt för mig att sitta och skjuta upp mitt liv, även om jag har möjlighet att gå ut och upptäcka? De där pojkarna har inte längre chansen att leva sina liv, men jag har ju det. Då är det alltså inte rätt av mig att bara sitta här!

Ett liv är verkligen värdefullt. Ett liv är till för att levas, vi har ju bara ett!

Vilken härlig dag. Solen skiner, det är varmt och jag har gått och blivit sjuk. Hade gjort upp jättebra planer för idag. Först skulle jag ta en solig promenad vid Årstaviken och sen ikväll skulle jag fortsätta vara duktig och gå på ett danspass på Friskis. Verkar inte som att det kommer hända.

Igår hade jag förresten ett välbehövt, intressant och långt (2,5 timmar!!!) samtal med Emelie. Vi pratade om allt mellan himmel och jord; studentlivet (vilket jag verkligen är sämst på), hur kyrkan leds idag, hur man är en bra ledare och till sist om en weekend någonstans utanför Sverige i november.

Jag var mycket roligare för tre år sen! Har suttit och läst min blogg från 2008 och jag skrev ju mycket mer och roligare saker då. Visst, jag gjorde väl mer på den tiden, men även om jag inte gjort någonting så kunde jag skriva om det på ett roligt sätt. Ska försöka skärpa till mig (men lovar inget)!!