Söndagkvällar betyder som vanligt kyrka för mig. Igår hade vi en gästpredikant från England som sa någonting som verkligen fastnade. Han pratade om hur beroende vi är av uppmuntran och hur dåligt det egentligen är. Varför ska vi hela tiden söka bekräftelse hos andra? Kan vi inte bara acceptera att allt vi gör inte är så fantastiskt superbra, även om det är bra att vi gör det?

Jag har varit med i "host" (engelskt uttal, inte svenskt!) teamet i Hillsong sen i höstas och det har inneburit stolbärande, garderobsarbete, städning osv osv. Alltså inget glamoröst och ofta har man inte ens hunnit få ett "tack" eller "bra jobbat". Ändå har jag vetat att jag gör ett helt okej jobb. Visst, det finns massor med människor som skulle kunnat göra det jobbet jag gjort, men varför kan inte jag vara en av dem? Någon måste ju dammsuga den här mattan, så då kan jag lika gärna göra det. Eller någon måste ju sortera alla dessa kort, så då kan ju jag ta och fixa det.

Jag har inte sökt bekräftelse hos de andra i teamet. Jag vet att det inte alltid syns så jättetydligt vad jag gör, men jag vet att det finns någon som ser. Gud ser allt vi gör för varandra! Han vet om var enda svettdroppe som rinner ner för våra pannor och det är ju inte så illa! Han vet och det är den enda bekräftelsen jag behöver!

Är det inte sorgligt hur snabbt vi glömmer saker? Vad det än är så brukar man ändå glömma det tillslut. Det kan vara allt från att glömma att handla mjölk till att glömma vilka orättvisor man sett i världen till att glömma en gammal vän. När allt är nytt och fräscht i minnet så svär man att man aldrig ska glömma och att man nu allt ska göra lite skillnad, men icke! Det slutar ändå ofta med en massa bortförklaringar och att man tillslut helt glömmer.

När mina kusiner var här såg vi på filmen "Mammut", en riktigt bra film där man verkligen tydligt kan se kontrasterna i världen. I ena delen av världen sitter en liten ensam flicka med sin barnsköterska eftersom hennes föräldrar jobbar hela tiden och på andra sidan världen sitter två små bröder hos sin mormor och väntar på att mamma ska komma tillbaka hem från den ensamma flickan så att de kan starta ett liv tillsammans. Mitt i allting ser man hur rika män utnyttjar de svaga i ett fattigt samhälle och slösar pengar på 3000 kr-pennor.
Efter att ha sett den här filmen blir jag alltid lika taggad på att göra någonting. Världen är orättvis och jag kan inte rädda alla, men lite skillnad kan man ju alltid göra! Tre dagar senare sitter jag här igen. Nej, jag kan inte säga att jag glömt orättvisorna, men livet har kommit ikapp och påmint mig om att lilla jag inte vet vad jag faktiskt kan göra.

Personligen försöker jag göra så mycket som möjligt för människor runt omkring mig, men det känns ju som att jag kan göra så otroligt mycket mer!

Ojojoj vad tomt det kan vara i huvudet ibland! Nu har jag suttit här i snart tio minuter och bara stirrat på skärmen för att komma på någonting skoj att skriva på bloggen. Har jag verkligen ingenting att säga? Har jag inga tankar att dela med mig av? Tydligen inte...

Okej, jag är lite tråkig och berättar lite om vad jag haft för mig på sistone. I måndags hade vi avslutning för Bibel & Bön gruppen i Finska kyrkan så ungdomsledaren Johanna överraskade oss med en mysig picknick. Det kändes verkligen att det är sommar i luften och vi har det verkligen bra som kan sitta ute sådär och prata tro och be utan att någon bryr sig! 

I tisdags fyllde ju min superfina lillasyster år och det firades med middag på en Etiopisk restaurang. Mums! Men min lillasyster verkade inte vara den enda som fyllde år då. Jag hade hela fyra vänner på facebook som fyllde år i tisdags och jag vet att de inte var de enda!

Igår hade vi avslutning för ungdomsverksamheten i Finska kyrkan. Detta "firades" med en kväll på Grönan. Jag har inte varit där på hur länge som helst så det var faktiskt kul att prova på alla nya attraktioner som kommit under de närmaste åren. Jag vågade till och med åka Insane!

Ikväll kommer två kusiner från Finland hit och hälsar på. Jag har inte träffat dem på flera år så ska bli skoj att hänga med dem i några dagar nu. Frågan är bara, vad kan man hitta på här i Stockholm? Massor, jag vet, men VAD?

Idag vill jag bara säga GRATTIS till min jättefina, superhieno lillasyster AMANDA! Ikväll blir det etiopisk mat för att fira denna dag! Mums!

Jorden går under på lördag! Åtminstone enligt en man vid namn Harold Camping. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att tro på hans profetsia. Enligt arikeln http://www.latinamerika.nu/reklamkampanj-for-jordens-undergang så har den här mannen räknat ut efter bibliska texter exakt när jorden ska gå under, vilket alltså är den 21 maj 2011. Det verkar, enligt mig, som om han glömt läsa en hel del andra texter där det står att vi människor ska "akta oss för falska profeter". Fast däremot, vad vet jag? Om jorden nu faktiskt går under om tre dagar så borde man väl ändå leva varje dag som om den vore den sista. Eller vad tycker ni?

Och på tal om tokighter. I Metros krönika stod det idag att all den uppmuntran till att man ska älska sig själv är någonting dåligt. Författaren tycker att all coaching och snack om att man ska älska sig själv som man är får en att strunta i att leva ett häslosamt och optimistiskt liv. Det kan jag inte heller riktigt hålla med om. Bara för att jag tycker om mig som jag är så betyder det ju inte att jag inte tycker om att träna, äta (hyfsat) bra mat och inte deppar sönder varje dag. Men ännu en gång, vad vet jag?

På tal om Nyhetsmorgon så blev jag lite överraskad över ett av deras samtalsämnen idag. De satt och pratade om döden. Hur kul är det att börja dagen med att tänka på så nått sånt? "God morgon, är du rädd för att dö?" Personligen vill jag hellre tänka på livet så här i början av dagen. Ha en bra dag alla!!

Klockan är 09.19 och jag har redan lyckats tvätta. Är jag duktig eller jätte duktig?

Ibland känns allt verkligen så hopplöst. Jag kämpar och kämpar och kämpar, men inget verkar hända. Så fort man sätter på nyheterna på tv så syns där bara elände, sorg och förtvivlan. Människor dör här, folk svälter där och lite här och var bråkas det om allt mellan himmel och jord. Samtidigt hörs uttalanden som "De som inte har råd med SL-kortet kan ju ta socialbidrag". Vart har medmänskligheten försvunnit? Varför har pengar blivit så mycket viktigare än människorna runt omkring oss?

Det är alltid lika kul att träffa Emelie, särskilt nu när det är så varmt och skönt. Vi har legat och slöat på balkongen i bara bikini idag och pratat om allt mellan himmel och jord. Som alla andra tjejer så pratade vi ett tag om killar och tydligen är jag kräsen. Jag vet faktiskt inte om det är en dålig sak. Varför ska jag "ta" första bästa kille jag träffar? Jag kanske vill ha någon som får min mage att pirra och mitt hjärta att studsa några extra slag, är det så fel? För tillfället trivs jag riktigt bra utan någon som helst pojkvän i mitt liv så det kanske gör mig ännu lite kräsnare, but so what? Jag är lycklig!

Sitter ännu en dag hemma och Emelie och väntar på att hon ska komma hem. Den här gången läser jag lite skojsiga saker på www.tjuvlyssnat.se. Här är ett exempel på vilka konstigheter folk kan säga.

Ett problem ur flera olika vinklar

Buss, Norrköping

Tjej 1 ~15: Men alltså har du sett såna där bananfodral?
Tjej 2 ~15: Ja.
Tjej 1: Jag fattar inte, de kan ju inte funka. Alla bananer är ju olika böjda.
Tjej 2: Men jag lovar, alla bananer får plats. Jag har ett sånt.
Tjej 1: Men den del bananer är ju böjda åt andra hållet.

Nu är jag i Skåne, i Höganäs, hos Emelie. Hon ska jobba HELA dagen idag så det är upp till mig själv att underhålla mig. Vet dock inte riktigt vad jag ska hitta på...

I tisdags hade jag min sista arbetsdag för Store support. Det känns skönt! Bemanningsföretag är verkligen inte min grej och det är skönt att veta att jag kan planera min veckor på riktigt nu.
Jag började min frihet igår med att vara hårmodell för min granne som jobbar på en frisörsalong. De skulle testa nya slags hårfärger så jag erbjöd mig att vara försökskanin. Jag ångrar det inte! Nu har jag lite mörkare brunt hår med ett litet litet skimmer av guld (vääääldigt litet). Äntligen ser håret någolunda fresh ut. Nu måste jag bara klippa mig lite för att få lite form på håret också, sen är jag done!

Imorgon har jag och Emelie en redovinsning för en församlings ungdomsgrupp här i Skåne (vilket är anledningen till att jag är här). Vi ska prata om vårat finfina halvår i Etiopien och berätta bland annat om "vad vi sett" och "vad vi lärt oss". Den andra av dessa frågor är riktigt svår. Vad lärde jag mig i Etiopien? Massor! Men vad? Det vet jag faktiskt inte. Man förändras ju av en sån resa, men det är svårt att förklara hur. Jag skulle helt enkelt inte vara den som jag är idag om det inte varit för mitt lilla äventyr!

Nej nu tror jag att jag fortsätter kolla på lite skojsiga serier på min dator här. Borde gå ut en sväng, men orkar inte än. Måste låta maten smälta lite först.