Söndagkvällar betyder som vanligt kyrka för mig. Igår hade vi en gästpredikant från England som sa någonting som verkligen fastnade. Han pratade om hur beroende vi är av uppmuntran och hur dåligt det egentligen är. Varför ska vi hela tiden söka bekräftelse hos andra? Kan vi inte bara acceptera att allt vi gör inte är så fantastiskt superbra, även om det är bra att vi gör det?

Jag har varit med i "host" (engelskt uttal, inte svenskt!) teamet i Hillsong sen i höstas och det har inneburit stolbärande, garderobsarbete, städning osv osv. Alltså inget glamoröst och ofta har man inte ens hunnit få ett "tack" eller "bra jobbat". Ändå har jag vetat att jag gör ett helt okej jobb. Visst, det finns massor med människor som skulle kunnat göra det jobbet jag gjort, men varför kan inte jag vara en av dem? Någon måste ju dammsuga den här mattan, så då kan jag lika gärna göra det. Eller någon måste ju sortera alla dessa kort, så då kan ju jag ta och fixa det.

Jag har inte sökt bekräftelse hos de andra i teamet. Jag vet att det inte alltid syns så jättetydligt vad jag gör, men jag vet att det finns någon som ser. Gud ser allt vi gör för varandra! Han vet om var enda svettdroppe som rinner ner för våra pannor och det är ju inte så illa! Han vet och det är den enda bekräftelsen jag behöver!