I söndags, på Hillsong, träffade jag en tjej som jag trodde skulle vara på en annan kontinent. Jag träffade en av de nya SALT-volonärerna som åkte till Etiopien i början av hösten. Tydligen fick de inte förlänga sina visum där efter 3 månader så de blev tvugna att åka hem. Ikväll hittade jag den här tjejens blogg och den tar mig verkligen tillbaka!

Julia (som tjejen då heter) har skrivit på ett helt fantastiskt sätt om livet i Addis och påmint mig om hur jag kände och tänkte under min vistelse där. Det var riktigt länge sen som jag tänkte på tiden där och tack vare att jag träffade henne i söndags så har jag fått tillbaka någonting som det känns att jag förlorat under det här senaste halvåret. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men Julia fick mig att minnas bl.a. hur det var att komma hem från Addis för 1 1/2 år sen och hur otroligt mycket jag längtade tillbaka.

Jag kommer ihåg hur stort och lyxigt allt kändes när jag vaknade här hemma igen. Vi har verkligen allt. Ett fungerande kylskåp fyllt med mat, datorer, varsitt rum, tv, kläder för alla väder och personligen har jag ett överflöd av en massa onödigt krimskrams.

Eftersom jag inte kan förklara den känslan som kommit tillbaka efter att ha läst bloggen så vet jag inte vad jag ska säga annat än att det måste upplevas själv. Jag tror att de flesta som också varit volontärer i ett land som Etiopien vet vad jag pratar om. Kärlek till alla människor man mött. Hjälplöshet över situationen i landet. En längtan att få göra lite mer.

På bloggen hittade jag också en länk till en 6 min lång (eller kort kanske det heter?) dokumentär från Addis. Jag rekommenderar er alla att se den! När du sett den kommer du verkligen uppskatta livet här i Sverige.