Såg precis Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT1. Det var en humorföreställning om hur "det fula livet" kan se ut ibland. Tillsammans med all skratt så blev man ändå lite melankolisk. Hon sa lite då och då hur hon hade skrivit ett brev med en rosa penna och skrivstil om hur hennes liv kommer se ut. Tyvärr blev det ju inte sådär "perfekt" som det alltid verkar vara i amerikanska filmer. Det är ju verkligheten. Jo, jag älskar mitt liv, men det är ju inte alltid så lätt som det verkar vara i alla romantiska komedier där alla "lever lyckliga i alla sina dagar" utan några som helst problem.