"Den 9 februari 2010, klockan 02:20, landade jag äntligen i Etiopiens huvudstad, Addis Abeba. Samma dag, efter några timmars sömn, tog vi vår första promenad utanför gästhemmets trygga portar och krockade med Etiopiens otroliga fattigdom. Gatan utanför var dammig och vart man än vände sig såg man folk med trasiga kläder som, i bästa fall, bad om en liten slant till bröd. När vi gick uppåt på Entotoberget blev fattigdomen tydligare och tydligare. Vi gick förbi de små fruktstånden med färsk frukt för 4 kr/kg och vi gick förbi alla de små barnhänderna som sträckte sig mot oss rika, vita tjejer. Efter bara 15 minuter var vi tvungna att vända, alla intryck hade gjort mig yr och jag klarade inte av mer."

Jag kommer ihåg det där lika tydligt som om det varit igår, men ändå känns det overkligt. Bodde jag verkligen i det där kalla rummet med två trasiga lampor tillsammans med Emelie? Trängdes jag verkligen i "taxin" och bussen varje morgon med massor av (inget illa menat) inte så gott luktande etiopier? Stod jag verkligen framför sex olika klasser av busiga etiopiska barn varje dag och försökte dela med mig av mina kunskaper? Jag tror det!

Jag längtar inte tillbaka till den person jag var då eller till det livet jag levde då, men jag saknar verkligen människorna! Jag saknar lärarna Tigist och Elsa. Jag saknar de supersöta eleverna som varje morgon ropade "Emmajee" när jag kom till skolan. Hoppas jag kan åka tillbaka och hälsa på nästa år igen!