På vägen hem nu ikväll kom en riktigt arg man in i tunnelbanan. Han hade först suttit i Gamla stan och varit minst lika arg innan också han fick sätta sig i tunnelbanans värme. När jag först såg och hörde honom blev jag rädd, det är inget jag tänker ljuga om. Han var aggressiv och flängde som en galning med armarna, så det är klart att jag och de andra passagerarna blev rädda. Väl på tunnelbanan började jag lyssna på vad det var han faktiskt ville förmedla. "Era jävla rika idioter som sitter här! Jag ska följa efter er och bryta mig in i era hem och ta dem! Ni idioter med era telefoner och varma jackor!!" Jag började förstå den här mannens frustration.

Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att inte ha någonstans att ta vägen på kvällen när temperaturen börjar närma sig minusgrader. Jag vågar inte ens tänka mig hur det måste vara att inte ha någon att säga god natt till när man släckt lampan. Och jag vill inte tänka mig hur det måste kännas när människor varje dag vänder blicken från en och tar omvägar för att slippa komma i kontakt. Det är inte konstigt att den här mannen kände sig frustrerad och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Inget annat än be för att han skulle hitta något varmt ställe att sova på i natt.