Idag har jag märkt hur otroligt fel jag har prioriterat under den närmaste veckan. Mina tankar har handlat om så otroligt oviktiga saker och idag fick jag äntligen en påminnelse om det!
Jag började min måndag med att gå på en 18-årig tjejs begravning. Hur är det rättvist? Det är inte det minsta rättvist! På grund av ett litet snedsteg så skulle hon förlora livet. 

Efter begravningen stannade jag kvar på kyrkans barnvind och pratade om allt mellan himmel och jord (bokstavligt talat). De fantastiskt bra samtalen jag haft idag fick mig att inse att de små "problemen" som jag tampats med de närmaste dagarna har varit helt oväsentliga!! Så dags för mig att lyfta blicken längre än näsan pekar igen!

Ett av de riktigt bra samtalen som jag hade idag handlade om hur man ska behandla andra. Vill man umgås med någon som hela tiden pekar på de små felen du gör? Eller vill man hänga med folk som uppmuntrar en och lyfter fram allt det bra man gör? Svaret är ju självklart. Men hur ska man då själv vara mot andra för att de ska vilja vara med dig? Svaret kan också här kännas självklart, men det är inte så jätte lätt att bara sätta fokus på sina vänners "braigheter".

Jag har haft lätt att kritisera folk jag bryr mig om för att jag velat att de ska bli av med något beteende, och den här onödiga kritiken har kommit helt automatiskt. Detta tills jag insåg vad jag höll på med och jag bestämde mig för att ändras. Det var inte lätt i början och det kunde kännas riktigt onaturligt att ge komplimanger för småsaker, men efter ett tag så började det flyta på ganska så bra. Jag är inte perfekt på det området än, men nuförtiden märker jag oftast om jag säger någonting nedlåtande och jag tar tillbaka det! Kanske någonting alla borde prova på?

Livet är inte rättvist, det vet alla. Men istället för att fokusera på det, så kan man väl lägga sitt fokus på att göra livet så roligt och spännande som möjligt - för sig själv och för andra.