Tystnad. För första gången på två veckor är det tyst i den kalla receptionen. Det enda som hörs är kaffeautomatens surr och de enstaka arbetarnas steg när de fyller på sina kaffekoppar. Det är skönt att komma ifrån det glada surret från alla praktikanter och det är skönt att sitta inne i SIDA:s, kanske lite för svala lokaler. Där ute faller snön och luften ser kall ut. Att se kylan får mig att längta efter att åka iväg. Åka iväg till den dammiga värmen och slippa den tjocka jackan med sin trasiga dragkedja och de tunga skorna som alltid krånglar.

Ännu en arbetare kommer tyst in till receptionen för att fylla på lagret. En kopp med rykande hett vatten och ett glas så kallt vatten att det ilar i tänderna varje gång man dricker det, men man ska nog inte klaga. Vi ska vara glada över att vi får så här mycket vatten dagligen.

Ibland tar det emot lite att ta den där tredje koppen kaffe med de goda kakorna. Men samtidigt övertygar jag mig själv att om inte jag tar för mig så kommer den kakan och de kopparna som ligger och väntar på mig att slängas och det är ju INTE bra. ”Tänk på barnen i Afrika” som föräldrarna brukar säga när barnet inte vill äta upp sin mat. Så det får bli en andra kopp kaffe, precis som för de två muntra kvinnorna som nu tjattrande försvinner in på sina kontor för att antagligen tänka på barnen i Afrika.

Tjattret ökar ännu mer när fotofolket och berättarna ansluter sig till oss skrivare och receptionen känns mycket varmare och muntrare igen.