Jag har tänkt väldigt mycket på Etiopien den här veckan, mycket eftersom jag redovisat för ungdomsgruppen i Finska kyrkan i onsdags. Kontrasterna där var verkligen helt sjuka! Hur kan det vara möjligt att människor får leva under så dåliga förhållanden medan vi har det så otroligt bra? Har ni någonsin tänk på hur BRA kollektivtrafien faktiskt är här i Stockholm? Bussarna och tågen har du till och med TIDTABELLER som de följer! Eller har ni tänkt på hur välsignade vi är som har varma hem att återvända till efter att ha varit ute i kylan? Visst, det är kallt ute, men alla människor har inte ens HEM! Hur mycket vi än klagar så har vi det sjukt bra, tycker ni inte?

Tack vare (eller kanske på grund av...) onsdagens redovisning kom jag på mitt första riktiga möte med kontrasterna i Addis. Det var dagen då vi skulle växla pengar från dollar till birr. Vi (jag med två andra volontärer) åkte ner till Hilton. När vi kom till hotellet så stannade en taxi vid ingången. Från bilen klev det ut två medelålders herrar med stora fina ölmagar och Hawaiskjortor. Genast sprang två piccolos ut från hotellet och tog deras väskor.
Utanför Hilton, på andra sidan vägen, ligger människor på gatan och sover. De orkar inte ens tigga! Förstår ni vad jag vill ha sagt?

Jag säger inte att vi inte ska vara glada över allt vi har, för det ska vi absolut vara! Däremot vill jag att vi ska sluta klaga och försöka uppskatta allt det fantastiska vi har.