Ikväll när jag väntade på bussen på Gullmarsplan blev jag faktiskt lite äcklad (och road). Bakom mig i kön ställde sig ett yngre par, ungefär runt 15-16 år. För det första så var de sådär äckelkära vilket kan vara lite gulligt sålänge det inte går överstyr, vilket det självklart gjorde. Först hör jag hur de småtjafsar (som kära par alltid gör) och plötsligt tystnar de. Skönt tänker jag tills jag hör det där jobbiga smackandet! Smackandet varar som tur var inte så länge men nu börjar de tjafsa om en ny sak. Tydligen har killen tagit någonting av tjejen som han vill ha betalt för innan hon får tillbaka det. Efter ett tag fattar jag att han tagit hennes TUGGUMMI! Kalla mig egoistisk, men jag tycker inte att tuggat tuggummi ska delas på. Tror inte att tjejen fick tillbaka sitt tuggummi fast hon verkade inte så ledsen över det (vilket jag kan förstå)
Det värsta med den här lilla incidenten var att jag, när jag började fundera på saken, faktiskt kunde känna igen mig. En gång i tiden har ju till och med jag varit sådär blää så som slutsats jag kan säga att kärlek kan verkligen göra en heeelt blind ibland.