Vi var hos min farmor och farfar igår och firade farsdag (jag vet, vi överdriver alla lite speciellare dagar, men vi råkar tycka om god mat) och det var hemskt att se hur dålig min farfar blivit. Han har haft cancer lite överallt i kroppen i säkert ett år nu och som om det inte vore nog så har han fått alzaimers också, så hans imunförsvar är inte den bästa om vi säger så... Han var i alla fall jättetrött och svag, men ändå kämpade han sig upp från sängen för att kunna umgås med oss. Det gör ont i hela själen att se honom försvinna framför ögonen på en och det var helt underbart när han satt och skämtade och skrattade med mig, Ida (min kusin <3) och Amanda (min syrra <3).
Det jag vill säga med det här är att tiden går så äckligt snabbt ibland. Jag vet att alla måste dö nån gång, men varför redan? Jag beundrar verkligen min farmor som orkar och klarar av att se sin man, som hon levat med i 50 år, bli svagare och svagare.